Var dig själv; alla andra är redan upptagna.
– Oscar Wilde.
Det här är det första inlägget på min nya blogg. Jag har just kört igång den här bloggen, så kom gärna tillbaka för fler inlägg. Prenumerera nedan för att få ett meddelande när jag lägger upp nya inlägg.
Så var de fruktade tabletterna här, min vän eller fiende. Är fullkomligt livrädd att börja med dem och har helt ärligt inte bestämt mig om jag ens ska börja. Vill jag? mitt förnuftiga jag säger -vad har du för val…. Mitt ångestfyllda jag som bara vill ge upp säger – nej, vill inte mer, orkar inte mer. Hur ska jag få den förnuftiga sidan att vinna? Känner mig så kluven och så ensam i min beslutsångest, är så rädd att få hemska biverkningar och att må dåligt igen, känner mig så feg och egoistisk när jag i tankarna har gett upp utan att ens prova och bara jag kan fatta ett beslut…
Tanken att aldrig mer få må bra är overklig. Om jag bara fått lite tid att andas, att återhämta mig efter den stora bukoperationen i november. Jag har i två månader försökt återhämta mig, vissa dagar inte tagit mig ur sängen. Att då sätta in cellgifter som kommer dra ner mig än mer känns inte lockande. Men enligt onkologen har jag inget val, de små äckliga metastaserna måste få sig en omgång.
Mitt mål är att stå upp på min älskade dotters student i juni, min högsta önskan är att hon ska få en sista termin på gymnasiet fylld av glädje och roliga minnen. Inte att hon ska mötas av sin kräkandes skalliga mamma. Kanske är det därför bättre att avstå behandling? Att istället hoppas att metastaserna inte växer för snabbt och hinner släcka ner min kropp innan juni? Älskade älskade unge, hur jag än gör så blir det troligen inte bra, jag vill ju bara finnas för dig nu och för alltid.
Jag tror att det är först nu som jag börjar förstå, jag är döende i cancer, jag kommer aldrig mer bli frisk, jag kommer aldrig få se min dotter gifta sig, jag kommer aldrig bli mormor. Tankarna snurrar och ångesten har mig i ett stadigt grepp.
Är jag rädd för döden? Nej, jag tror inte att jag är rädd för döden i sig, men jag är rädd för att lämna de mina bakom mig. Jag är rädd för att stå på andra sidan och få uppleva min dotters smärtor utan att kunna trösta, utan att finnas där. Jag är rädd för att döden är som att befinna sig i en mardröm, att jag hör min dotters rop utan att kunna göra något. Jag vill ju tro att jag ska kunna vara hennes skyddsängel, att jag ska kunna puffa henne i rätt riktning, att jag från andra sidan ska kunna leda henne rätt.
Detta är ett exempelinlägg som ursprungligen publicerades som en del av Blogguniversitetet. Anmäl dig till något av våra tio program och börja blogga på rätt sätt.
Du ska publicera ett inlägg i dag. Oroa dig inte över hur din blogg ser ut. Oroa dig inte om du inte har gett den något namn än, eller om det känns oöverstigligt. Klicka bara på knappen ”Nytt inlägg” och berätta varför du är här.
Varför ska du göra det här?
Inlägget kan vara kort eller långt, en personlig presentation av ditt liv eller en beskrivning av syftet med bloggen, något att sträva mot i framtiden eller en enkel beskrivning av vad du tänker publicera.
Här är några frågor som hjälper dig att komma igång:
Du låser inte fast dig vid något av detta. En bra sak med bloggar är hur de hela tiden utvecklas i takt med att vi lär oss nya saker, växer och interagerar med varandra – men det är bra att veta var och varför du började. Genom att formulera dina mål kan du också få bra förslag till några inlägg.
Vet du inte hur du ska börja? Skriv bara det första som dyker upp i huvudet. Anne Lamott, författare till en bok om skrivande som vi älskar, säger att du måste tillåta dig själv att skriva ett ”uselt första utkast”. Hon har en bra poäng – det viktigaste är att börja skriva och oroa sig för redigering senare.
När du är redo att publicera ska du ge ditt inlägg tre till fem taggar som beskriver bloggens inriktning – skrivande, fotografi, fiktion, föräldraskap, mat, bilar, filmer, sport, vad du vill. De här taggarna hjälper andra som intresserar sig för dina ämnen att hitta i läsaren. Se till att en av taggarna är ”zerotohero”, så att andra nya bloggare kan hitta dig också.
Den sista resan